|
|
|
|
|
Aftonbladet, 04 feb 2017 |
Claes Wahlin |
|
Wagner: Lohengrin, Paris, Opera Bastille, Januar 2017 |
|
Operagodis – och burop
|
|
Claes Wahlin ser ”Lohengrin” [och ”Cosí
fan tutte”] i Paris |
|
Det är lika bra att börja med det bästa. Efter att ha ställt in
en rad framträdanden de senaste månaderna, bland annat
Nobelkonserten i Stockholm, så står Jonas Kaufmann åter på scen.
I Paris gör han titelrollen i Lohengrin och det som ingen annan.
Hans röst så tät, fraseringarna så mjuka och stabila att man
undrar när han andas. Från pianissimo till forte fyller hans
röst den stora salongen med sin närvaro; man vill försöka
härbärgera varje ton i minnet.
Med sig har han en
välsjungande ensemble, René Pape som Heinrich, stark och
auktoritativ gör han härskaren i Brabant. Evelyn Herlitzius
vassa, rent skrämmande Ortrud som intrigerar tillsammans med
Tomasz Koniecznys Telramund: en mezzosopran och basbaryton vars
röster harmonierar just så otäckt som passar deras roller.
Edith Hallers Elsa, den olyckliga kvinnan som inte lyder
Lohengrins förbud att fråga vem han är och därför ställer till
det, sprack en gång i sista akten, vilket givetvis renderade
burop från publiken, men oförtjänt, då hon i övrigt gjorde
mycket bra ifrån sig och dessutom hade fått hoppa in med kort
varsel.
Claus Guth är en regissör som gräver djupt i
verken och i Lohengrin finner han en rad olyckliga individer.
Elsa, som kanske, kanske inte har dödat sin bror som liten – hon
ser hans ande med svanvinge segla förbi vid flera tillfällen –
är en trasig kvinna, svimmar så fort känslorna blir för starka.
Handlingen är förlagd till Wagners samtid, ett vackert,
gigantiskt rum fyllt av dörrar i flera våningar. Kaufmanns
Lohengrin är en hemlös riddare, trött och tvivlande på att han
någonsin kommer få ro. I sista akten vid dödandet av Telramund
darrar han bokstavligen av skräck och utmattning. Guth ser gärna
paralleller till Wagners eget liv, det var svårt att få
Lohengrin uppförd, eftersom Wagner stödde revolutionens idéer i
Dresden 1849. Den politiska och psykologiska bräckligheten
genomsyrar denna mångbottnade iscensättning. |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|