dt, 4. September 2011
Jens Runnberg
 
Gästerna dominerade Operans minneskonsert för Björling
Dirigent: Stefan Solyom, Sångare: Jonas Kaufmann, Jesper Taube, Katarina Leoson, Lena Nordin, Katarina Dalayman, Klas Hedlund, Paulina Pfeiffer, Charles Castronovo, Musik av Verdi, Puccini, Wagner, Mascagni, Gounod, Bizet med flera, Publik: Fullt Operan, Stockholm
 
Stämningen var hög, kungen och drottningen närvarade och de internationella stjärnorna levererade när Kungliga Operan hyllade Jussi Björling från Stora Tuna.

Inför den här konserten fick jag ett trevligt telefonsamtal av en 92-årig kvinna i Borlänge.

Hon hade, när det begav sig, genom en bekants bekant i Hovkapellet kommit över biljetter till Jussi Björling som Radamès och Cavaradossi på Stockholmsoperan. Därmed slapp hon ligga i sovsäck på trottoaren och köa för biljetter. För sådant var trycket.

I en ensemble som var internationellt ryktbar, och hade guldåldrar både på 30-talet och 50-talet, var Björling en fixstjärna.

Så är det inte längre. Kvaliteten på stjärnorna är lika hög men Sverige exporterar numera istället de bästa för att vi inte har råd att ha dem kvar.

Inför minneskonserten flög därför operachefen Birgitta Svendén till New York och frågade personligen dagens mest eftertraktade tenor, tysken Jonas Kaufmann, om han ville komma till Stockholm.

Hans framträdande på Operan var det första i Skandinavien över huvudtaget, så mycket i utkanten av den stora operavärlden är vi.

Han blev konsertens självklara mittpunkt, inte minst i frånvaro av dem man gärna hade hoppats skulle ”komma hem”. Ingen Nina Stemme, ingen Malena Ernman (på scenen), ingen Miah Persson, ingen Peter Mattei, ingen Pers Anna Larsson.

Det brinner liksom inte till när Operans egna krafter gör Masktrion ur Don Giovanni eller kvartetten ur Rigoletto.

Minneskonserten var välproducerad, -disponerad och -planerad. En rekonsturerad Björlingkvartett från Adolf Fredriks musikklasser sjöng i sockendräkter. Och Hovkapellets spelmanslag (jo, det finns ett sådant) spelade en gånglåt och en polska från Stora Tuna. Allt detta ramades in av kulisser som hämtade ur en dalmålning. Roligt!

I och med Michael Weinius sjukdom saknades dock svenska romanser, självklara i Björlings konsertrepertoar.

Björlings inspelade sång ljöd från scenen, som Des Grieux mot Klas Hedlund i Björlings första roll - lykttändaren i Manon Lescaut, samt i den korta amerikanska filmsnutten med Mattinata.

Det var de utländska gästerna som levererade nackhårsresarna. Den amerikanske tenoren Charles Castronovo går mot att bli en spintotenor men har fortfarande (han är 36) lyriska kvaliteter nog för Ah, leve-toi, soleil ur Romeo et Juliette.

Febrig närvaro visade han mot Paulina Pfeiffer i avslutningen i La Bohèmes första akt, i vilken kemin också var påtaglig i det sceniska agerandet. Duettens sista höjdton avstod Castronovo från. Korrekt men tråkigt.

Operaeleven Yinjia Gong hade svårt med timingen i Nessun dorma.

All musik under konserten var sådan som Björling sjöng, utom avslutningen. Jag antar att Operan inte kunde missa chansen att marknadsföra en ny Carmen, i Katarina Dalayman, mot Kaufmanns Don José. De gjorde hela dödsscenen från C’est toi?

I en tid när artister kanske mer än någonsin måste hitta något distinkt eget för att utmärka sig har Kaufmann lyckats med en egensinnig stil, som jag misstänker får en och annan röstpedagog att ta sig för pannan.

I barytonala, svaga lägen flyttar han ned klangen i halsen, och sjunger ”täckt”, för att vid kraftpåslag och högre lägen flytta upp den till huvudklang. Resultatet blir okonventionellt och spektakulärt. Kaufmann gör också mycket av att han har en riktigt stor röststyrka att ta till.

Lägg därtill väldiga andningsresurser som tillåter långa linjer där konkurrenter måste ta ny luft samt en tendens att gå till ytterligheter i tolkningarna och han får det där obestämbara, som alla sångartister söker - man hör att det är Kaufmann efter två takter.

Hans Mamma! Quel vino è generoso ur Cavalleria Rusticana hade avsnitt som var intensiva som en svetslåga. Han ställde övriga medverkande fullständigt i skuggan och överväldigade helt en elektrifierad publik.






 
 
  www.jkaufmann.info back top