Sydsvenska Dagbladet, 29 juni 2011

Eva Redvall

En ”Fidelio” du inte vill vara utan

”Fidelio” med Nina Stemme, Jonas Kaufmann och Claudio Abbado är en inspelning som innehåller allt man kan önska. ”Fidelio” med Nina Stemme, Jonas Kaufmann och Claudio Abbado är en inspelning som innehåller allt man kan önska. Frihet. Framtidshopp. Humanism. Trohet. Beethovens ”Fidelio” handlar om värden som inte vinns gratis och ofta sitter trångt, inte minst i vår tid. Trots svajig dramaturgi och en tondräkt som andas mer symfoni än ­opera har ”Fidelio” hållit sig kvar på repertoaren i snart två sekler. Kraften i budskapet och den emotionella laddningen i Beethovens musik har delvis vägt upp bristerna. På sina håll tycker man ändå att ”Fidelio” gör sig bäst konsertant/halvsceniskt. Som på fjolårets festspel i schweiziska Luzern. Tatjana Gürbacas regi och radikala kondensering av dialogen fick en del stryk av recensenterna då, men visar sig fungera utmärkt i cd-versionen, just släppt på Decca. För det musikaliska fundamentet står en förstärkt Mahler Chamber Orchestra och Arnold Schoenberg Chor, båda utsökta, under ledning av Claudio Abbado. Utan att gå förbi vare sig det heroiska eller det brutala, väljer Abbado ett lyriskt huvudspår med moderata tempi, livade av sensuella dynamiska accenter. Allt adlat av den detaljrikedom och aldrig sviktande rytmiska precision som Abbado skämmer bort oss med ännu i sitt 78:e år. Titelrollen – Leonora, som förklädd till pojken Fidelio nästlar sig in på ett fängelse för att befria sin orättfärdigt inspärrade man – sjungs av svenska Nina Stemme. Hennes mörka, yppiga sopran seglar genom de musikaliska utmaningarna och tecknar ett vackert porträtt av en kvinna full av beslutsamhet, kärlek och mod. Jonas Kaufmann är en Florestan i Jon Vickers anda. En tenor som brinner och inte gnetar med resurserna. Ur andra aktens ödesmättade förspel växer hans röst – långsamt, obevekligt – från ett knappt hörbart kvidande till ett förtvivlat skri. Ett crescendo som går till hävderna, farligt nära kitsch, men likafullt hjärtslitande. Resten av ensemblen håller också toppklass. Christof Fischessers jovialiske fångvaktare och Falk Struckmanns tyranniske fängelsechef, till exempel, är båda fria från klichéer, men rika på fasetter. Mot slutet träder ministern Don Fernando in som en deus ex machina med några få repliker. En cameoroll som Peter Mattei fyller med största tänkbara värme och nobless. Kort sagt: detta är en ”Fidelio” du inte vill vara utan. Hela föreställningen sänds för övrigt av Sveriges Radios P2 den 9 juli..